maja.

varning för långt inlägg. men ibland så bara måste man berätta the extended version. vill du läsa den korta versionen så ber jag dig scrolla till slutet av inlägget och läsa de överstrukna raderna.

camilla hade snart tvättat klart
jag kunde fortsätta efter henne sa hon.
vilken tur tänkte jag.
de där gamla 60talsklänningarna hade ju hängt hemma i garderoben i skee i över fyra decennier
och behövde definitivt fräschas upp om jag skulle kunna ha nån av dem på mad-men-festen på fredag.

när jag skulle ställa in påsen med klänningarna i förrådet.
gör sådär ibland när jag inte orkar dra tvätten uppochner i väntan på tvättid (tvätt-tid? tvätttid?)
det var då vi såg det.
låset var uppborrat
och mina fina röda och gröna kartonger märkta med
"sommarskor" "vinterjackor" "strumpor o underställ" "väskor" "vantar o mössor" "tröjor" etc etc etc
låg trasiga och halvöppna.
grattis i efterskott på julafton ungefär.
det tog en lång plågsam minut innan jag mindes 
att jag tog upp både snowboard och alla vinterkläder och vinterskor i lägenheten
dagen innan jag åkte hem över jul.
jag minns att jag var mer än nådigt irriterad på mig själv för att jag började fixa med garderoben
när jag hade julklappar kvar att slå in, julgrupper kvar att göra,
en megamonsterdisk att diska undan och dessutom en sats med köttbullar till att göra.
"det här behöver du väl för faan inte göra just idag!!!" sa jag till mig själv.
stort tack till lilla fröken saida, som visst bor i min kropp,
för att du stod på dig och gjorde det där mitt i all julstressen.
anyhow!

tillslut noterade jag tacksamt att det inte fattades ett enda par av mina hundra älskade converse
(trots att lådan var uppfläckt) eller något annat av mina trehundra par sommarskor heller för den delen.
inget av värde tycktes vara borta.
hej haglöfsryggan för fem lax.

lådan "byxor o kjolar" var däremot nästintill tom.  
och när jag skrattat åt att de fått med sig massa dyra fornarina, lee och lewis som jag inte kommit i på fem år 
så säger camilla:
"det ligger en massa sådana jeans på tork i tvättstugan.
de har legat där i några dagar. vi har liksom inte vetat vems de har varit"
jaa det gjorde det faktiskt.
där låg även en stor blå ikeapåse
fullproppad med klänningar, kjolar, linnen, blusar, fleecetröjor, koftor, skjortor, byxor, mössor, halsdukar, tees och you name it som legat i någon av de fina kartongerna i mitt förråd.

gilla pundartjuvar som minns vad de gör.

när jag kom tillbaka efter jul hade någon, troligtvis pundarna i uppgång a, brutit sig in i mitt källarförråd.
jag hade lyckligtvis tagit upp allt av värde i lägenheten kvällen innan jag åkte.
de kläder som de omsorgsfullt valde ut och snodde med sig, 
tvättade de sedan i tvättstugan bredvid
varpå de glömde kvar allt.

idag har jag haft världens bästa jobb.
jag har fått betalt i hundratals dreggliga pussar
som smakat allt ifrån morotsjuice och gröt till snor och blött smörgåsrån.
jag är fullkomligt förlorad.
igen.
fortfarande.
för alltid.

jag skulle ha tagit med min vita fina fyllda kvittolåda ner till kusten.
jag längtar lite efter den.
är lite spänd
jag skulle tillochmed vilja säga att jag är förväntansfull.
istället för att spendera ett dygn i soffan
och spela sig trött på maxiyatzy
och titta på allt som mutti spelat in på sin fantastiska inspelningsbara digitalbox under julhelgen
och kolla serier, bloggar och facebook på nätet
och leta kökssoffor och pinnstolar på blocket
samt rensa hennes förråd på allt vad julgodis heter
så kunde jag nu räknat sorterat och sammanställt årets skörd av onödigheter.
jag vill veta nu
hur många svarta nylonstrumpor, skor, kjolar och tees som jag egentligen köpte.
och sen vill jag fundera en stund på om jag verkligen slitit ut dem tillräckligt mycket
för att jag i efterhand ska kunna klassa dem som nödvändiga.
inte för att jag krävt det av mig själv från innan
utan bara för att jag ska träna lite på själva tänket. 
jag vill helt enkelt veta nu hur 2011 kommer att se ut ur ett konsumtionsperspektiv.
ett nytt konsumtionsperspektiv.

några tankar?

nyss blev jag klippt.
grattis tänker du.
tack säger jag.
det var exakt 397 dagar sedan
och det blev en förvånansvärt liten hög med hårtestar på golvet i emelies vardagsrum.
jag hade räknat med en betydligt större hög.
men det hade tydligen klippt sig självt.
håret.
nu skinksmörgås nummer två, tre och fyra för dagen.
snart öppnas ett paket med bortahemmastickade röda lovikavantar och jag hoppas hon blir glad.
god dan före dan före julafton.
passa på att njuta nu för det är snart slut.
om fyra dagar återgår allt till normaltillstånd igen.
då är det 75% på vintersaker och julgranskulor
och affärerna börjar skylta om inför midsommar.
det kanske är läge att slänga ut en liten undran om det är någon som har nå planer?
jag är glad bara det finns lite sill och nubbe samt ett par korvar till efter kvällsdoppet.

run hamster run.
fort som fan så du hinner med.

det skiljer sig en del åt det där.
hur mycket julen kostar menar jag.
helt klart billigaste alternativet torde vara statoil.

inte för att man blir särskilt mätt.
men det kanske inte gör så mycket
med tanke på hur man normalt mår i magen efter en lååång julhelg.
"god jul magen" liksom.

det i särklass dyraste tror jag är det här.

granen kostar endast 11 miljoner.
dollar alltså.
och då blir man inte ens liite mätt.
det är lika mycket som
sjuttimiljoneretthundraförtiåttatusenetthundratretti stycken cheeseburgare på donken.
det skulle man hålla sig mätt på i
ca fyratusen år.
fyi liksom.

jag börjar med att be om ursäkt för att jag kommer att verka osammanhängande i dagens lucka.
läs två gånger så kanske det klarnar lite...eller så klarnar det inte och då får det helt enkelt vara okej.

jag hade ingen aning om vad som skulle finnas bakom lucka nummer 19.
förrän jag öppnade kylskåpsdörren för att plocka fram grejer till säsongens kanske femtionde skinksmörgås.
(jag kan utan att överdriva erkänna att jag inte lagat mat hemma sedan november
och även om jag äter lagad fantastisk mat på jobbet så täcker ju det bara fem av sju middagar i veckan)

när vi var yngre och åkte iväg med fotbollslaget på bortamatch
så brukade erika och jag fördriva tiden med diverse bil-lekar du vet
(ja det var oftast bara vi två eftersom ingen annan var det minsta intresserad av vår favoritlek)
"kan vi inte associera??" brukade erika säga och då sa jag random ord som vi sen i tur och ordning associerade vidare på.
låter det intressant? nej? jag trodde inte det heller.
jag vill tillägga att jag och erika under flera år levde lite i en egen bubbla
där ingen annan fattade vad det var som var så himla kul hela tiden.
i ganska vuxen ålder utvecklade vi en rätt spooky telepatisk förmåga.
vi brukade blandannat ringa upp varann och säga: "gissa vad jag ska äta för mat idag?" och i 99 % av fallen hade vi rätt.

ja du ser ju själv lite hur det funkar det där med att associera fritt (som vi döpte leken till)
man hamnar snabbt långt ifrån startpunkten.
det roligast momentet (enligt oss - inte enligt våra lagkamrater och medresenärer som inte kunde undgå att höra)
var när vi backade tillbaka i associationerna till startpunkten och förklarade för varandra hur vi hade tänkt.
gud vilka märkliga ungar vi var.
en gång målade vi våra tår med svart tusch. tårna fick hatt väst och käpp. sedan hade vi tåcirkus för erikas föräldrar. janerik och rosa satt helt knäpptysta i de 5 minuterna som showen pågick
medan erika och jag knappt kunde hålla oss för skratt.
man skulle kunna tro att det där hände när vi var riktigt små.
det kan också vara precis tvärsom.

anyhow.
när jag öppnade kylskåpsdörren och plockade ut senapsburken
så kom jag först att tänka på när jag var nitton år och fått fast jobb på maximat hemma i strömstad.
nästan varje dag under december månad på lunchrasten så åt jag en burk senapssill.
sedan kom jag att tänka på vår associationslek och därför kom den här luckan att handla lite mer om erika än om senap.
idag äter jag enorma mängder senap. den skall vara stark och söt, gärna grovkornig,
som den jag nyss tog fram ur kylskåpet.
men under inga omständigheter äter jag senapssill.

jag beklagar.

det kändes kul
då
att jag "krävde" att få göra köttbullarna.
jag menar det var dags för någon annan att kliva fram
siv har ju gjort dem de senaste 18 åren.
känner ingen press alls.
jag var lite trött på att ha rödbetssallad, lax och ägghalvor på min lista
det har ju ändå bara varit en tillfällighet att det är just siv som har gjort köttbullarna
i 18 år.
eller inte.
nyss 1.5 kilo färs i kylen
nu 1.6 kilo köttsmet i bunken
snart hundratusen perfekta köttbullar i storlek a la bamses farmors köttbullar, som hon gör till draken om du minns.
(sivs bullar har nämligen alltid varit sådär fantastiskt små, klotrunda och allmänt ljuvliga
och jag vill verkligen bli köttbullemakerska nummer ett i klanen johansson)

jag var sexton år när hanna kom.
jag sprang till västra klevgatan efter skolan
och slet henne ur hennes föräldrars famn.
matade
gosade
bar
bytte.
när sista tåget gick kl 18 åkte jag hem.
nästa dag samma sak
och nästa och nästa.
min första kärlek.
jaa
jag kan garantera att jag inte längtat efter någon tidigare som jag längtade efter lilla hanna karolina johansson.
vare sig urban lundin som, jag i efterhand fått berättat för mig, var min pojkvän när jag var 2 år
eller jörgen som helena utan min vetskap frågade chansen på när vi gick i 3an. (jag tror det höll i ett par dagar för att jag helt enkelt inte visste det och att jag sen, när jag fick veta det, bad teresa göra slut)
eller ola som jag var ihop med i 7an i flera månader utan att vi ens gav varandra en kram
(nu snackar vi blyga ungdomar)
eller daniel knopp i 8an. jösses. den första killen jag kysste. hans tunga gick som en båtpropeller i munnen.
jag visste ju inte bättre så jag lät honom hållas men jag minns att jag var föga imponerad och väldigt besviken på detta fantastiska som man sett på tv.
eller fredrik i 9an. mister först öm än säjjör.
inte ens kent som hade den manliga huvudrollen mellan 90-93.
han som blev hannas gudfader när hon kom.

så var det med det.

förra julen var det ett extremt stort manfall i vår familj över jul.
mamma och mikael var på filippinerna med emma, trixie och jacob.
henrik och ina med rasmus och fasters guldklimp alfred (eller ja.. då hette han faktiskt fortfarande elias) firade större delen av julafton med inas familj.
alla var iochförsig samlade runt grötlunchen
tack var skype i varsin världsände.
och det fungerade väl okej.
men iår firar vi tillsammans
alla femton för första gången.
irl liksom.
gilla julen 2010

nu har nedräkningen börjat.
jag tror att julstämningen
som nästlade sig in hos mig för flera veckor sedan
har vädret att tacka för allt.
allt.
förutom att jag i år har pyntat mer än någonsin (allt är relativt och jag tror nog att jag ligger i lä i jämförelse...)
har jag även tagit julbelysningen på största allvar.
en adventsljusstake, två pappstjärnor, en liten en prydd med småljus och miniminijulgranskulor samt en slags kon med smålampor i (ja det låter sådär...men den är väldigt fin och en julklapp från mina brorsbarn. its a keeper)
samtliga fem är kopplade till timers.
helt i sann mammakerstinjohansson-anda.
mamma älskar timers (och termometrar och väderstationer av olika slag)  
mina timers lyser mellan 06-09 och 15-23.
nu vet du det.
jo just det.
jag har en liten tomte också. en tovad såklart. men den står framme året om med sin gråa höga smala luva och sitt enorma mjuka lockiga fårullsskägg. den håller magnus sällskap i bokhyllan.



update: bror ett och två fyller år.
de kan vara grattis båda två.

gud vad tjatig jag är.
jag har tre olika associationer igen...
here goes.
jag var tio år och som jag minns det
fick malin stå mellan mig och beatrice av två anledningar.
vi var i ungefär samma längd
(och det var ju viktigt att det blev en snygg linje i luciashowen)
dessutom sjöng malin falskt och det var ingenting som det hymlades med.
fröken förklarade för hela klassen att skönsången skulle smitta av sig på det viset.
det var väl snällt sagt!!?

sommaren 1987 så gjorde jag återigen succé på körlägret i åh.
jag trodde jag var på väg att dö (fast jag tror nog att jag förstod...)
ringde storgråtande hem till mamma och krävde att hon skulle komma och hämta mig.
det gjorde hon inte och jag låg "sjuk" i dagarna två i vårt rum.
oerhört uppassad och i centrum för all uppmärksamhet.
det var mens nummer ett.
fem månader senare.
satt vi med vita särkar i klassrummet och var nervösa inför julshowen
och det blev världens största mikroskopiska prick där bak på det vita tyget.
det var mens nummer två.

jag tyckte att det var lagom kul idag när jag spillde rött stearin över hela jävla snygga och svajndyra skidbrallorna.
jag tyckte att det var lagom kul under de 6 h då jag trodde att nån förälder snott de fina hemmastickade vantarna.
jag tyckte eva var lagom kul strax innan jag tröttnade och sa saker som man bör säga bakom den stängda dörren.

p.s.malin (hon som sjöng falskt alltså) 
hyrde ganska många år senare ett rum i min dåvarande bästa kompis mosters hus.
när malin hade fest skickade hon ut folk i trädgården om de behövde göra 'numero dos'.
det är ju faktiskt ganska äckligt
och jag kände att jag ville berätta det för dig.d.s

när jag var liten
så hade jag en del hyss/fuffens/konstigheter för mig
som ibland gjorde att jag hade svårt för att fokusera på det väsentliga.
jag har valt ut mina två favoritkonstigheter 
som har förföljt, eller lett, mig genom livet
det är lite hur man väljer att se på det.
1: vägen hem från skolan blev lite längre 
eftersom varje steg var tvungen att passas in från häl till tå mellan tre prickar i asfalten. . .
2: så fort jag läste en bok ett namn en gatuadress en instruktion en underrubrik etc
så delade jag upp orden i grupper om tre bokstäver.
jag ska för sök afö rty dli gas åat tdu för stå rhu rja gme nar.
shit vilken bra mening förresten... 
det kunde ofta bli en eller två bokstäver över på slutet 
då var jag tvungen att fortsätta med nästa mening och kanske nästa igen innan det gick jämnt upp.)
det blev lite tricky om det bara fanns en mening att dela.
då fick jag pröva mig fram med kombinationerna 3 4 3 4 osv
som i mitt eget namn
mar iajo han sson

jaa vad säger man? jag blev faktiskt rätt vass på det där till slut...
det händer att jag gör det lite då och då fortfarande.

jus tnu ärj ago joh anf örr est enp åju lif olk ton

det var nån gång på hösten -84
en fredag efter lunch
och vi skulle såklart ha gått in när klockan ringde in.
istället gick vi ner till lionshov
lena teresa och jag.
jag minns faktiskt inte om det blev några biverkningar av det där skolket.
på scenen stod de vartfall. 
livs levande.
och när vi generat vinkade så sa de hej i mikrofonerna och vinkade tillbaka.
de flesta var kära i rikard
både lena och teresa var det.
några få var kära i louis.
jag var kär i louis
hea var den enda som var kär i per.
hennes pappa odd hade lekt med per när de var små
så hon kände sig väl lite tvungen.

det var alltid ångestladdat
när jag vaknade mitt i natten
och tyckte att det kändes rätt där jag satt.
men jag kunde ju inte vara helt säker.
jag menar
det hade ju hänt både en och tio gånger
att jag bara drömt att jag satt på toalettstolen
och därför slappnat av och låtit det komma.
de där skärpen med ihåligt metallspänne som det går en liten pinne igenom
du vet vilka jag menar
de där skärpen var inte så himla lätta att få upp.
har flera skarpa minnesbilder av blöta pölar mot det rödvitfläckiga plastgolvet på toaletten hemma i skee.
en gång hade bindningarna på de små längdskidorna frusit.
varken mamma eller pappa var med i kasen den gången
och det blev som det blev.
gul snö och bindningar som tinade upp.
jag fick sitta på en svart sopsäck i baksätet på birgitta thelins nya volvo 740.
dessutom stannade hon till på marknadsområdet i svinesund
jag fick sitta kvar i bilen.
på sommarkörlägret i åh höll jag mig också alldeles för länge en gång 
tills det droppade över thereses nya sandaler och genom hela korridoren när jag sprang.
på skolresan i sexan var jag helt enkelt livrädd efter alla spökhistorier
och när jag vaknade i ödetorpet mitt i natten
så höll jag mig tills det inte gick att hålla sig en sekund till. 
och jag slet på mig första bästa gummistövlar på vägen ut till dasset
men redan på trappen rann det ner längs med de bara darriga benen.
och på morgonen var jag snäll kompis och lånade ut basketdojorna till tysta ingela
vars stövlar blivit dyngsura över natten.

jag var sju år
och överst på önskelistan stod
ett par rosa kängor med slät sula och pjäxsnörning om du fattar.
med såna kunde man glida på isfläckarna ute på skolgården
sådär som helena therese och teresa kunde.
mina sulor var grova räfflade och hopplösa att glida på is med.

en gång i ett rökigt kök i olskroken
skrev jag ned dem på en lapp.
hon skrev också.
försökte skriva ned dem i kronologisk ordning.
det är inte så lätt som man tror.
man får väl vara glad om alla överhuvudtaget kommer med.
man kan i efterhand önska att man fört anteckningar allt medan tiden gick
men samtidigt kanske man borde komma ihåg
även om man bara vill glömma vissa.
jag tyckte nog att det saknades några
som borde ha varit med alltså.
sist av allt räknade vi ner
tände varsin cig
och brände listorna tillsammans med fimparna i askfatet.

jag stod med näsan tryckt mot glasrutan.
där bakom små små burkar fyllda med olika sorter.
jag pekade och sa
ewy plockade och räknade.
två såna fem såna en sån ochsåvidare
25 50 60 70 80 90 1 1å50 ochsåvidare
för en krona fick man 20 små hårda salta eller sura.
2 0  s t 
 
det är sant.

tidigt i våras så åkte jag med peter, siv, hanna och ludvig
ut till ranchen och slog ett tiotal hinkar.
jag var såklart en naturbegåvning hälften av slagen
resterande var jag raka motsatsen.

om du nu inte märkt det
så gör jag en adventskalender.
en liten överraskning för dig varje dag i väntan på den stora dopparedagen.
jag tar inte ansvar för kvaliteten
bara kvantiteten.







dopparedagen betyder inte det som jag vet att både du och jag vill att det ska betyda utan något helt annat.

längst upp på den gröna trappen stod man
och skakade i en gammal norsk jordebaersyltetöyplastburk
som någon
troligtvis mamman
klippt en flik i det röda locket
så att man inte behövde ta av hela locket varje gång de skulle ha mat.
mellan 1980 och 82 ropade man "tussen å koooooonraaaad!!"
från 84 ropade man istället "gustaf å koooooonraaaad!!"
och så skakade man så det rasslade i torrfodret
och då kom de.
konrad kom alltid först
han var alltid nära
oftast inte längre bort än rhododendronbusken nedanför trappen.
gustaf däremot kunde man få ropa länge efter
och tillslut kom han som ett skott från vilket håll som helst
kall och rufsig i den orangea pälsen.
jag undrar om han verkligen kom för att han var hungrig
han hade ju säkerligen varit på jakt.

katterna är borta sedan säkert tio år
den vita plastburken står kvar i farsans skafferi
på samma plats.
imorrn ska jag skaka i den.
se om det dyker upp nån.

det är så längesen hon slutade att finnas.
men jag minns fortfarande en liten blå fläck på hennes underläpp
och känslan av hennes gamla ådriga vackra händer.
jag minns fortfarande hennes bruna innetofflor
doften av hennes nylagda hår och hur knäppet lät när jag fick knäppa på strumporna.
jag minns varje skrattrynka runt hennes ögon
men hennes röst har nästan försvunnit.