tolv ( är faktiskt delbart med tre)
när jag var liten
så hade jag en del hyss/fuffens/konstigheter för mig
som ibland gjorde att jag hade svårt för att fokusera på det väsentliga.
jag har valt ut mina två favoritkonstigheter
som har förföljt, eller lett, mig genom livet
det är lite hur man väljer att se på det.
1: vägen hem från skolan blev lite längre
eftersom varje steg var tvungen att passas in från häl till tå mellan tre prickar i asfalten. . .
2: så fort jag läste en bok ett namn en gatuadress en instruktion en underrubrik etc
så delade jag upp orden i grupper om tre bokstäver.
jag ska för sök afö rty dli gas åat tdu för stå rhu rja gme nar.
shit vilken bra mening förresten...
det kunde ofta bli en eller två bokstäver över på slutet
då var jag tvungen att fortsätta med nästa mening och kanske nästa igen innan det gick jämnt upp.)
det blev lite tricky om det bara fanns en mening att dela.
då fick jag pröva mig fram med kombinationerna 3 4 3 4 osv
som i mitt eget namn
mar iajo han sson
jaa vad säger man? jag blev faktiskt rätt vass på det där till slut...
det händer att jag gör det lite då och då fortfarande.
jus tnu ärj ago joh anf örr est enp åju lif olk ton
Jag har väldigt länge gjort oliksidiga trianglar med fötterna. Vet inte när eller varför jag började med det. Oftast utan att tänka på det.
Fattade inte din nr 1
I den ljusa asfalten på min barndoms gata fanns det mörka stenar insprängda. (Tänk dig en trottoar som är prickig av gamla intorkade tuggummin..)
Där stenarna bildade en hyfsat rak linje, som var lika lång som min fot, kunde jag ta ett steg framåt.
Jag gick som längs en specialanpassad stig härs och tvärs på gatan.
Capiche??
Jag höll också på med geometriska figurer...men jag minns inte riktigt hur jag gjorde. Jag får återkomma:-)
Si
