maja.

varje gång jag i flipflops struttar ut genom dörren och småspringer nedför trappen
ser jag filmen spelas upp i huvudet.
handlingen är kort och koncis.
intet ont anande halkar jag till
faller handlöst och våldsamt rakt mot marmorgolvet 12 trappsteg ned,
varpå nacken vrids ett halvt varv
huvudet krossas till oigenkännlighet
ben och armar knäcks.

och jag tänker alltid
alltid
att fy fanken vilket jäkla oflyt 
om det hände just precis idag.

idag hände det.
nästan.

men det känns helt ok att det sjungs avslutningsvisor imorgon.
jag kommer att vara stolt och tårögd fröken som dirigerar mitt lilla gäng
till de smäktande tonerna av Styrman Karlssons äventyr.

det här bräcker förra årets succe.

gonatt från mig och min tandskena med kräm