maja.

varje gång jag i flipflops struttar ut genom dörren och småspringer nedför trappen
ser jag filmen spelas upp i huvudet.
handlingen är kort och koncis.
intet ont anande halkar jag till
faller handlöst och våldsamt rakt mot marmorgolvet 12 trappsteg ned,
varpå nacken vrids ett halvt varv
huvudet krossas till oigenkännlighet
ben och armar knäcks.

och jag tänker alltid
alltid
att fy fanken vilket jäkla oflyt 
om det hände just precis idag.

idag hände det.
nästan.