maja. -

bertil

kan se det alldeles klart
när jag går tillbaka till min barndoms minnen.
grusväg och en röd lagård.
håligheterna i den stora häcken där jonas och jag lekte som små.
lekstugan som vi kastade pil mot
och repstegen i trädet bredvid kohagen
och hönshuset.
birgits mjuka rosagröna kakor.
kattungarna som trängdes runt dina höga svarta stövlar
stövlar som var lortiga av koskit en bit upp.
blåa arbetsbyxor med hängslen.
fullt med bruna kor i hagen
och den där tjuren.
komockorna som man hoppade jämnfota över
och stigen över ängarna
genom skogen ner till sjön.
din nästan kala hjässa mot den blåa kvällshimlen.
stora starka årtag medan du förnöjt tittade dig runt omkring.
leende såklart.
pillemariskt som alltid.
vatten som sipprade in i den håliga ekan.
sommarsvalt färingevatten mot våra små tår.
vita näckrosor
och vak lite här och var.
myggor som surrade och flöten som guppade.
små händer som drog fingrarna genom den mörka spegelytan.
glädjetjut från oss ungar
när du sjöng en sjöman älskar havets våg
eller nån gammal stel lustig psalm.

jag minns din röst
din blick
och dina händer i fickorna.
ditt skratt
dina framtänder
och ditt vattenkammade hår.

kanske nynnade du på nån psalm där du gick igår bertil.
där du gick igenom grinden
och ut på den där åkern
som du plöjt i 50 år.
på väg ut till traktorn.
kanske var det därför du gick ut en stund
just då.
för att du visste.
du föll ihop intill den
med ansiktet vänt mot den blåa junihimlen.
din trötta rygg mot din egen mark.
det var väl sådär du skulle dö kanske.