maja.

Nu har lilla Alice vaknat också..

Melodifestival på Råtorp.

sammanfattningsvis kan man säga följande:
man blir mätt av en liten 16rättersmeny
raparna håller i sig.
dammig matta gillar svart byxa.
det kostar 30 kronor innan 23.
det finns flera smeknamn som är bättre än 'kori'.
har man väntat på något gott länge
så kan man i efterhand tycka
att man lika gärna kunde väntat en stund till.
ibland blir man sugen på en tjock grillkorv.
en sån som har lite svårt för att få plats i brödet.
har man inte nå drickbart att svälja ner den med
är det faktiskt omöjligt att få i sig den.
man får liksom pausa tills det har vattnat sig i munnen igen.
medan en vanlig wiener slinker ner av bara farten.
'man äter upp det man tagit till sig' som mamma alltid sa.


öh.
ja just det.
grattis på namnsdagen.

Word!

Våren är på väg
och snart blommar de blå.
Du fattas mig.

Pussattack och ett stadigt grepp om håret.

Hav.
Så långt ögat når.

Yo!

Sista kilometrarna - orörd snö. Heja Strömstad kommun.

Efter 14 mil i snöyra med en medelhastighet på kanske 50km/h genom drivorna,
så ser jag äntligen en plogbil.
I mötande fil.

cigarrer sprit
klubbnålar
ring på finger
hand på dealerns ben
kostymbyxor runt stången 
fylleslick i örat på kostymen bredvid
vingumsbasket i rödvinsmunnar
rullade hundringar
som vill dricksa på opassande ställen
vad händer egentligen med pojkmän i grupp
när de är just pojkmän i grupp
bakom skylda fönster
runt runda men fyrkantiga bord

vi är förberedda på telefonsamtalet.
jag pratar på inför klassen om metaller och plastförpackningar och glasigloos
medan de försvinner.
och det är skönt att de kommer iväg
och det är skönt att ingen märker
förrän efter ett tag.
för man kan ju inte säga.
det är en obehaglig känsla i kroppen såna här dagar
det är en obehaglig känsla i kroppen dagen före såna här dagar.
och varje sån här dag tänker man att
"tänk om hon inte vågar säga något"
att hon är för rädd.
att hon är rädd för att hon sagt för mycket.
att mamma och pappa präntat in
skrämt upp
eller hotat.

men när hon sätter sig bredvid mig på lunchen
några timmar senare.
så är hon stadig i blicken.
hon är öppen.
till kompisarna säger hon att
"vi fick vara med på tv"
och jag tänker att "jaa varför inte"
och till mig viskar hon senare
när alla andra rest sig
"mamma och pappa ska träffa polisen."

Den som spar, han har blött toapapper kvar.

så säger man till nån
spelar ingen roll till vem.
att man är född 1938
"jaha så du är 71?"
"njae jag är 70
blir 71 först i september."
"åh fan.  jävligt välbevarad måste jag säga."
"mm." säger jag och visar på kinderna och i pannan.
"jag smörjer varje dag här och här med balsameringsvätska.
sån som man använde till mumifiering."

det finns vissa kvällar

min bror

mitt brorsbarn

där var dte gott mos när jag var litnen.
men man kudne nog inte få ett gang bang+
mao tre koravar i bröä med en sträng stark senap och lite västkustasaallad.
maxim är bara öppet i en kavrt till så nu kör vi.
alla desa tjufor som bränner i ficlan efetr en bilig kväll
man vilö ju ha nåntans o stppa dem

så är det en sån där dag
igen.
då jag stirrar på tangentbordet
och tänker att
skriv något.
och allt jag kommer att tänka på
är sonjas leende när vi kramas hej då
där vid de sockrade stela broderade prydnadsstjärnorna
vid innerdörren.
som smakade så gott när jag var liten.
hennes röst och hennes händer
som även de är min mormors.
hur stengången sluttar nedmot vägen.
och de blommande buskarna följer mig
helt ned till grinden med järnhaspen.
nu som då.
precis på samma vis.
och jag tänker att

idag glömmer hon nog bort det.

men så tittar jag ändå upp dit
och där står hon
och vinkar till mig
från sitt lilla köksfönster på gaveln
av det gula tegelhuset
på åkervägen hemma i skee.
på samma sätt som hon alltid gjort.
på samma vis som vi alltid gör.