maja.

jag gillade strömavbrotten på vintrarna när jag var liten.
de kunde vara ett par timmar
om man hade tur.
det var enda gången som vi tände de dammiga stearinljusen i den där orangea kökslampan
som pappa när han sköt bak stolen och med händerna i bordsskivan reste sig från bordet alltid lyckades slå huvudet i så det skallrade i de små kopparna av glas.
och det händer fortfarande ganska ofta att en ljuskopp far i bordet efter ett möte med min fars gråvita hjässa.
det hör till på något vis.
att han fumlar lite
och alla vi
vi spottar ur oss de där inkörda ryggmärgskommenterarna åtföljda av suckar och ögon som himlar mot varandra hur fan lyckas du, men pappa, det slår aldrig fel, du är helt otrolig.
och sedan skrattar vi lite förtjust över att vissa saker ändå aldrig förändras.
och ibland på de där familjesammankomsterna runt det där köksbordet så lyckas han missa lampan
och vi hör det i tystnaden.
precis som när strömmen går
och de där ljuden
som man inte tänker på finns i all elektronisk skit runt omkring oss hela dagarna
plötsligt försvinner.
skallrandet i ljuskopparna och rasslandet i den kopparfärgade kedjan hör hemma runt det där köksbordet.
det är nästan så att jag tror att han gör det mest för vår skull.
det skulle inte förvåna mig. han har ett eget sätt min far.
för att vi ska få den där starka känslan av samhörighet som förflyttar oss tillbaka till monopolspelet och de tända ljusen över våra huvuden.
allihop.
alla sex.
hans hus är för tyst nu och jag vet att han saknar sorlet.

hälsade på hos johan.
jag såg en bild som fick mig att minnas.
man associerar olika.
jag tänkte på det här.

jag har somnat med huvudet i handen i en fåtölj som är alldeles för låg i ryggen.
de kommer in och sätter sig.
jag vaknar till när hon frågar honom om han ska ha ett.
nä säger han.
hon tar ett.
när hon tuggar öppnar hon käkarna ordentligt rakt upp och ner.
upp och ner.
ljudligt.
smask smask smask.
upp och ner.
upp och ner.
sedan kommer äntligen evert och säger mitt namn.
det blir tystare och tystare allt eftersom jag lämnar väntrummet och den obekväma fåtöljen bakom mig.

på mitt kylskåp sitter en grön post-it-lapp.
den har suttit där helt sedan den 9 februari då hon ringde och vi pratade på som vanligt trots att jag redan när hon sa hej förstod att hon hade något att berätta.
först efter en halvtimmas dividerande om pengarna och jobbet livet och kärleken så blev det tyst en hundradels sekund för länge och hon sa
duu...vet du va?
jag sa jaaa.
jag vet redan sa jag.
jag kände det.
du vill berätta för mig eller hur?
jaa sa hon det vill jag
det är så sa hon.
då hoppade jag högt och började skratta och när jag torkat tårarna så skrev jag lappen och satte upp den.

hon som jag läste godnattsaga för när hon för första gången delade kudde med mig när vi var sex år.
hon som jag rökte cigaretter och tuggummipapper med nere i vaktmästarens trapp när vi gick i 8an.
hon som räddade mig när jag gick i 9an.
hon som jag tankade mopeden och gasade iväg ut på skogsvägarna med.
hon som jag snattade munspray på konsum med.
hon som flirtade med simläraren när vi gick i 7an.
hon som var där första gången.
hon som vet hur mina tårar smakar.
hon som jag en gång förlorade.
hon som jag fann igen.

hon som inte ens visste om hon tycker speciellt mycket om barn.
hon tänker andning.
hon smörjer in magen med olja.
hon längtar efter ett glas vin och en cigarett.
hon läser handböcker om föräldraskap.
hon har köpt en babysitter på tradera
hon vet inte riktigt vad hon ska tycka om att det läcker mjölk ifrån hennes bröst.
hon försöker att inte tänka på att hon om två månader ska föda ut en soffa.
hon tänker att det här har ju kvinnor klarat av i alla tider.

ja hon.
hon har en liten maja i magen.

    

pratade med sofie alldeles precis nu.
i bakgrunden hörde jag svantes monotona gapskrik ma-mma ma-mma ma-mma ma-mma ma-mma ma-mma ma-mma ma-mma ma-mma ma-mma.
hack i skivan sa sofie
alice 3 år tog luren och sjöng för sin kompis maja...cara cara mía, cara cara mía, cara cara mía, cara cara mía,
cara cara mía, cara cara mía, cara cara mía, cara cara mía, cara cara mía, cara cara mía, cara cara mía, cara cara mía, cara cara mía, cara cara mía, cara cara mía, dammdammdidammdammdamm hej då maja.
jag får kramp efter alice 3 år.

man måste ju kunna få ändra sig.
med parmesan, tigerräkor, chili, vitlök och vin var det gröna fantastiskt.
nu är det nästan bara lever kvar på min inte-lista.
tror jag.

vårruset har gått av stapeln utanför min balkong igen.
många tighta tröjor, svettband, nummerlappar, fikakorgar och sträckta ljumskar.
jag blir sugen på smörgås.
med röd bregott.

jag hade fuffens för mig när jag var liten.
det låter värre än vad det var.
det klassiska tvånget att hinna till nästa stolpe eller liknande innan en viss bil passerade.
(erkänn nu att du också har haft något tvång för dig eller vartfall något litet tics)
men man fick inte springa fram till stolpen eller vad det nu var.
det var ju fusk.
men gå fort och målinriktat.
jag tog tid på mig när jag gick hem från skolan.
bodde så nära att jag kände doften av mammas nybakta barkis när jag klev ut på skolgården.
men ändå.
kämpade mig fram mellan fläckarna i asfalten.
satte fötterna i vilken riktning som helst så länge det fanns en fläck vid hälen och en precis framför tårna.
minns inte om jag höll fast vid tvånget eller mitt fuffens som jag kallar det för hela vägen hem.
fanns det inga fläckar så gick jag som vanligt
jag blev aldrig stående.
hem kom jag alltid tillslut.
oskadd både fysiskt och psykiskt.
jag höll på och räknade bokstäver och ord och sånt lite också.
men det är en annan historia.
jag vidhåller att jag tränade upp mitt logiska tänkande där.
snabb på det blev jag vartfall
och det kan ha varit så som jag lärde mig multiplikation
andra menar att det nog inte fyllde någon särskild funktion.
(det där rimmet var inte meningen)
jaja vi tänker olika.
tänkte en del på mönster också och delade upp och formade saker i huvudet på olika vis.
helt enkelt så hade jag tid till att sväva iväg mentalt.
såna där improvisationer har jag ju helt slutat med i vuxen ålder.
jag har nåt tics för mig nu bara.
det stramar i hals och nacke ibland när jag har obekväma kläder på mig.
då ser jag oerhört dum ut.
bror peter gillar att titta på lillasyster när hon kör bil.
det är jättekul tycker han.
observera mig gärna nån gång.
bilbältet gör märkliga saker med mina axlar och min hals.
nåväl.
satt på uteserveringen på harrys här om dagen.
såg en som letade efter mönster, kombinationer och fläckar.
gick rakt fram målmedvetet
plötsligt stannade han och tittade
han stod still länge.
räknade åt olika håll med fingrarna
la pannan i djupa veck
vände om och gick några steg tillbaka.
sedan började han om igen rakt fram
bestämda steg.
jag undrar så vad som krävdes för att han skulle kunna sätta den ena foten framför den andra.
vad som var hans fuffens
han såg inte oss
ingen av oss
inte han som stod i dörren med en släng i förklädet och gapade
inte hon som gick med cykeln och vände sig om
inte mig
inte sällskapet som hindrade hans målmedvetna raka väg i någon minut
han såg inte oss
bara stenarna
det kanske var lika bra.

ibland funderar jag på hur det skulle kunna fungera, rent praktiskt, med licensierat föräldraskap.
idag funderar jag mycket.

Så länge hjärtat mitt slår
så minns jag dig när
du stack ett hål
i min kevlarsjäl
och så blev du mitt sår
och jag blöder ihjäl
kom gör ett hål
i min kevlarsjäl

Jag har letat efter dig.
Sökt efter dig vecka efter vecka bland ettor och nollor.
Jag har längtat.
Du gjorde mig inte besviken.
Eufori.
Denna gång utan alkohol.
Ja okej en Hof.
Och det var dessutom uteserveringspremiär för mig.
Harrys har lagt trallgolv.
Jämnt underlag.
Ordnat med prydliga grupper.
Filt.
Infravärme.
Inga mer slintande stolar på kullerstenen.
Det är iochförsig en sorg i det tycker jag.
Vissa saker är som bäst när de är lite orakade.
Apropå det så smakar kokt korv med stark senap, mos med ketchup strålande.
Min sista måltid kommer vara en perfekt kokt korv i bröd med en tunn linje stark senap på.
Nu vet ni det.
Nu kokar kaffet i bryggaren, solen skiner, fåglarna kvittrar och balkongdörren står öppen.
Om trettio minuter ligger jag på en filt i solen med en bulle i handen.
Det är vår och jag tror bestämt att det kan vara lite så här som Lycka känns.