maja.

jag gillade strömavbrotten på vintrarna när jag var liten.
de kunde vara ett par timmar
om man hade tur.
det var enda gången som vi tände de dammiga stearinljusen i den där orangea kökslampan
som pappa när han sköt bak stolen och med händerna i bordsskivan reste sig från bordet alltid lyckades slå huvudet i så det skallrade i de små kopparna av glas.
och det händer fortfarande ganska ofta att en ljuskopp far i bordet efter ett möte med min fars gråvita hjässa.
det hör till på något vis.
att han fumlar lite
och alla vi
vi spottar ur oss de där inkörda ryggmärgskommenterarna åtföljda av suckar och ögon som himlar mot varandra hur fan lyckas du, men pappa, det slår aldrig fel, du är helt otrolig.
och sedan skrattar vi lite förtjust över att vissa saker ändå aldrig förändras.
och ibland på de där familjesammankomsterna runt det där köksbordet så lyckas han missa lampan
och vi hör det i tystnaden.
precis som när strömmen går
och de där ljuden
som man inte tänker på finns i all elektronisk skit runt omkring oss hela dagarna
plötsligt försvinner.
skallrandet i ljuskopparna och rasslandet i den kopparfärgade kedjan hör hemma runt det där köksbordet.
det är nästan så att jag tror att han gör det mest för vår skull.
det skulle inte förvåna mig. han har ett eget sätt min far.
för att vi ska få den där starka känslan av samhörighet som förflyttar oss tillbaka till monopolspelet och de tända ljusen över våra huvuden.
allihop.
alla sex.
hans hus är för tyst nu och jag vet att han saknar sorlet.