asfalt
jag hade fuffens för mig när jag var liten.
det låter värre än vad det var.
det klassiska tvånget att hinna till nästa stolpe eller liknande innan en viss bil passerade.
(erkänn nu att du också har haft något tvång för dig eller vartfall något litet tics)
men man fick inte springa fram till stolpen eller vad det nu var.
det var ju fusk.
men gå fort och målinriktat.
jag tog tid på mig när jag gick hem från skolan.
bodde så nära att jag kände doften av mammas nybakta barkis när jag klev ut på skolgården.
men ändå.
kämpade mig fram mellan fläckarna i asfalten.
satte fötterna i vilken riktning som helst så länge det fanns en fläck vid hälen och en precis framför tårna.
minns inte om jag höll fast vid tvånget eller mitt fuffens som jag kallar det för hela vägen hem.
fanns det inga fläckar så gick jag som vanligt
jag blev aldrig stående.
hem kom jag alltid tillslut.
oskadd både fysiskt och psykiskt.
jag höll på och räknade bokstäver och ord och sånt lite också.
men det är en annan historia.
jag vidhåller att jag tränade upp mitt logiska tänkande där.
snabb på det blev jag vartfall
och det kan ha varit så som jag lärde mig multiplikation
andra menar att det nog inte fyllde någon särskild funktion.
(det där rimmet var inte meningen)
jaja vi tänker olika.
tänkte en del på mönster också och delade upp och formade saker i huvudet på olika vis.
helt enkelt så hade jag tid till att sväva iväg mentalt.
såna där improvisationer har jag ju helt slutat med i vuxen ålder.
jag har nåt tics för mig nu bara.
det stramar i hals och nacke ibland när jag har obekväma kläder på mig.
då ser jag oerhört dum ut.
bror peter gillar att titta på lillasyster när hon kör bil.
det är jättekul tycker han.
observera mig gärna nån gång.
bilbältet gör märkliga saker med mina axlar och min hals.
nåväl.
satt på uteserveringen på harrys här om dagen.
såg en som letade efter mönster, kombinationer och fläckar.
gick rakt fram målmedvetet
plötsligt stannade han och tittade
han stod still länge.
räknade åt olika håll med fingrarna
la pannan i djupa veck
vände om och gick några steg tillbaka.
sedan började han om igen rakt fram
bestämda steg.
jag undrar så vad som krävdes för att han skulle kunna sätta den ena foten framför den andra.
vad som var hans fuffens
han såg inte oss
ingen av oss
inte han som stod i dörren med en släng i förklädet och gapade
inte hon som gick med cykeln och vände sig om
inte mig
inte sällskapet som hindrade hans målmedvetna raka väg i någon minut
han såg inte oss
bara stenarna
det kanske var lika bra.
