maja.

vi är förberedda på telefonsamtalet.
jag pratar på inför klassen om metaller och plastförpackningar och glasigloos
medan de försvinner.
och det är skönt att de kommer iväg
och det är skönt att ingen märker
förrän efter ett tag.
för man kan ju inte säga.
det är en obehaglig känsla i kroppen såna här dagar
det är en obehaglig känsla i kroppen dagen före såna här dagar.
och varje sån här dag tänker man att
"tänk om hon inte vågar säga något"
att hon är för rädd.
att hon är rädd för att hon sagt för mycket.
att mamma och pappa präntat in
skrämt upp
eller hotat.

men när hon sätter sig bredvid mig på lunchen
några timmar senare.
så är hon stadig i blicken.
hon är öppen.
till kompisarna säger hon att
"vi fick vara med på tv"
och jag tänker att "jaa varför inte"
och till mig viskar hon senare
när alla andra rest sig
"mamma och pappa ska träffa polisen."