maja.

när jag var 14 år blev jag kär för första gången
på riktigt alltså.
han var ganska lång
hade mörkt lockigt hår 
en rund ganska fyllig näsa (som han kunde stoppa upp en hel femkrona i)
en fin liten rumpa
mjuka fina läppar
och världens gladaste och busigaste ögon.
vi var aldrig ihoptillsammans. 
men varje dag under stort sett hela 8an och 9an
kramades vi och pussades och satt i knä och fnissade och flätade fingrar
sådär som man gör om man faktiskt är ihoptillsammans på riktigt.
vi var nog egentligen kära i varann i 10 år utan överdrift
var och en från sitt håll.
det kom vi fram till flera år senare i halvvuxen ålder.
han fanns alltid i tanken
alltid.
när jag tänker efter försvann han aldrig helt.

jag träffade axel senast 2001 på återträffen.
för 30 minuter sedan
stod han här i stan på gatan där jag bor
med sitt mörka gråstänkta lockiga hår, sin runda näsa och till synes lika mjuka läppar
med fina busiga ögon och glasögon.
samma fina rumpa.
och jag sa "en gång skrev du en dikt till mig"
och när vi kramade om varandra sa han
"du luktar precis samma.
det finns ingen som luktar som du."

pappa har fällt björken
men det visste du kanske?
säger hon under tiden som hon äter sin smörgås.
jag tittar ut genom fönstret
förblir tyst. 
hon tittar på mig och säger
men maria
gråter du?

och jag minns allt.
som i ett stort snurrande collage.
ett virrvarr av känslor, bilder, ljud och dofter.
björklöss som kliar i håret, knastret från den grova stammen när jag sparkar ifrån,
värmen mot mina lår från den runda gröna plastgungan i kvällsolen, 
gustafs lilla kattkropp på de smala grenarna, ljudet av konrad som vässar klorna,
hängmattan gnisslar mellan träden, löven prasslar ovanför mitt huvud,
klätterstegen som skaver längre ner i grenen och myggbitna ben som klättrar.
en indian gömmer sig bland kvistarna, katthår i små fågelbon högt upp,
lilla hannas första steg mellan björken och mig, frökapslarna som blåser helt in i köket,
postrånaren som hängs från den starkaste grenen och någon som blundar och räknar till hundra.
men mest av allt ändå
minns jag knirrandet i björken och pirret i magen
av att snurra ett varv och landa på andra sidan stammen.

nej sa jag.
det var bara ett träd.

fan.
jag hade massa saker som jag ville blogga om idag.
om att jag köpte busskort idag igen och
att bror henrik tog bussen till simskolan ute på rossö en sommar när han var liten.
om att han inte doppade sig en enda gång och
att han ändå egentligen bara ville åka buss.
om att jag stack in och sa hej till larsdavidjoakim på krps fritidsgård idag och
att jag och teresa hängde på gårn i skee .
om att vi mestadels stekte hamburgare i köket och hängde i rökrummet och
att det faktiskt fanns rökrum 1990.
om att vi tankade mopederna på bp och
att vi fick köpa cigaretter fastän vi bara var 15.
om att jag vill gå ut och plocka eller ja stjäla fina vita hortensia i den där trädgården och
att anna m och jag pallade äpplen hos hennes granne och att den där stora stora svarta pudeln var lös.
om att det var lite tjatigt för oss att vara 14 på olika sätt och
att det faktiskt händer även nuförtiden
att man blir trött på att känna sig som 14. 
ja.
du fattar.
jag kan inte bestämma mig.

kan se det alldeles klart
när jag går tillbaka till min barndoms minnen.
grusväg och en röd lagård.
håligheterna i den stora häcken där jonas och jag lekte som små.
lekstugan som vi kastade pil mot
och repstegen i trädet bredvid kohagen
och hönshuset.
birgits mjuka rosagröna kakor.
kattungarna som trängdes runt dina höga svarta stövlar
stövlar som var lortiga av koskit en bit upp.
blåa arbetsbyxor med hängslen.
fullt med bruna kor i hagen
och den där tjuren.
komockorna som man hoppade jämnfota över
och stigen över ängarna
genom skogen ner till sjön.
din nästan kala hjässa mot den blåa kvällshimlen.
stora starka årtag medan du förnöjt tittade dig runt omkring.
leende såklart.
pillemariskt som alltid.
vatten som sipprade in i den håliga ekan. 
sommarsvalt färingevatten mot våra små tår.
vita näckrosor
och vak lite här och var.
myggor som surrade och flöten som guppade.
små händer som drog fingrarna genom den mörka spegelytan.
glädjetjut från oss ungar
när du sjöng en sjöman älskar havets våg
eller nån gammal stel lustig psalm.

jag minns din röst
din blick
och dina händer i fickorna.
ditt skratt
dina framtänder
och ditt vattenkammade hår.

kanske nynnade du på nån psalm där du gick igår bertil.
där du gick igenom grinden
och ut på den där åkern
som du plöjt i 50 år.
på väg ut till traktorn.
kanske var det därför du gick ut en stund
just då.
för att du visste.
du föll ihop intill den
med ansiktet vänt mot den blåa junihimlen.
din trötta rygg mot din egen mark.
det var väl sådär du skulle dö kanske.

pratade med mamma förut.
det var över två veckor sedan sist
och vi funderade som vanligt över
var tiden tar vägen?
konstaterade att morbror göte skulle blivit 80 år imorrn.
att mormor och morfar hade flyttat från ön till björnim för 80 år sedan igår.
haft arrende där helt till 1946
och sedan med 6 barn flyttat till tjöstad,
gården i slutet av den krokiga grusvägen
som för alltid hänger ihop med mina första minnen,
och hur det 7e föddes strax efter.
allt det där som jag hört så många gånger
som vi pratat om vid frukostbordet
mamma och jag.
det är väl egentligen inget att prata om
säger hon sedan
och tar ett andetag som dröjer sig kvar mellan oss en kort stund.
men varje gång så får jag en liten ny pusselbit
som kan tyckas betydelselös
för alla utom mig.
något litet
som gör att allt det som jag någonstans kommer ifrån
blir tydligare.
och varje gång blir jag illa till mods
och ser det där gulnade fotografiet framför mig
av mormor och morfar under 30talet
bara ett par år yngre än mig 
med sin barnkull på 3.
mormors svarta långa hår och hennes tunna ljusa klänning 
en hårtest tvärs över hennes dystra ansikte
morfar i svart hatt och skjorta
barnen i finkläder.
bakom dem en torr plöjd åker.
det är ett vackert fotografi
men deras ansikten är så unga och allvarliga.
och kanske är det för att jag vet hur fattigt det var
som jag ser det i deras ögon
som det känns i hjärtat.
och fastän jag inte ser min mamma framför mig så vet jag
att när vi lägger på
så tänker hon på sin mamma och pappa
som sedan länge är borta
och hon funderar en stund
på allt det förflutna ändå
innan hon tänker på allt som kommer.
innan hon ler igen.
tiden går fort.

så är det en sån där dag
igen.
då jag stirrar på tangentbordet
och tänker att
skriv något.
och allt jag kommer att tänka på
är sonjas leende när vi kramas hej då
där vid de sockrade stela broderade prydnadsstjärnorna
vid innerdörren.
som smakade så gott när jag var liten.
hennes röst och hennes händer
som även de är min mormors.
hur stengången sluttar nedmot vägen.
och de blommande buskarna följer mig
helt ned till grinden med järnhaspen.
nu som då.
precis på samma vis.
och jag tänker att

idag glömmer hon nog bort det.

men så tittar jag ändå upp dit
och där står hon
och vinkar till mig
från sitt lilla köksfönster på gaveln
av det gula tegelhuset
på åkervägen hemma i skee.
på samma sätt som hon alltid gjort.
på samma vis som vi alltid gör.
 

jag var femton år
fredrik hade moped
och röd henrylloydjacka
en sån där rak stel halvlång
en sån som alla hade
utom mig

jag var femton år
vi delade på röda marlboros
lyssnade på simon and garfunkel
och hånglade
och hånglade

jag var femton år
det doftar fahrenheit och samba
fredrik med sugmärken på halsen
jag med sugmärke på ögonlocken

jag var femton år
sugmärken bar man med rak rygg

hon var tjugosju år
soon to be tjugoåtta
hånglade sig skelögd
igår

på julfest
ikväll
med polo
.

alfons åberg på tv.
pappa nattar alfons med pipan i mungipan.
och jag kommer av någon konstig anledning att tänka på mammas ritningar.
kalasritningarna
och hur huset på björkvägen, klockan sju de där lördagarna, fylldes till bristningsgränsen med folk.
mostrar och farbröder och kusiner och grannar
i vartenda litet hörn
i varenda soffa och säng.
i min säng, i henriks säng, i mikaels och peters sängar också.
i mamma och pappas säng ,
på deras orangea virkade överkast, låg alla ytterkläder.
gul och blå blend, vit och röd prince
det skickades runt på bricka.
(och dagen efter stod det glas med ättika överallt, fönstrena stod på vid gavel och pappa låg på sängen.)
det var lika självklart som skåne och renat till maten.
lika självklart som fastrarna och mostrarna vid disken efteråt.
hur de pratade och skrattade i munnen på varandra.
hemmavävda handdukar och förkläden
och finporslin och silverbestick som langades mellan dem i en strid ström.
lagda hårsvall och mjuka kinder
ådriga händer och släta vigselringar.
lika självklart som farbröderna och morbröderna vid borden efteråt.
sorlet och klirret i finglas med silvergroggar
slipsar som lättades på och manschettknappar som togs av.
tjocka mörka glasögon som sattes på, grova fingrar genom trimmade skägg
och femöringar som satsades.
dragspel och nyckelharpor
och ryggar som svettades genom skjortorna.
lika självklart som att vi barn smakade ölslattar och samlade kapsyler.
klädde ut oss i rockar och hattar och skor
läste serietidningar och lekte kurragömma.
lånade pappas luftgevär och sköt prick mot garagedörren i källaren.
drack kaffe och dansade på någon farbrors fötter.
satt i någon äldre kusins knä och doppade tungan i någon söt hemmagjord körsbärslikör.
och jag minns känslan av att somna mitt upp i de där kalasen.
hur jag kämpade för att hålla mig vaken
men hur sorlet till slut vaggade mig tryggt till sömns
dofterna och rösterna och skratten
och de gamla välbekanta händerna som strök mig på kinden
-se på na den lella, ho har sômna så gôtt

så minns jag det
när jag blundar.

vi pratade om dofter igår.
jag hade andats in kvällsluften på väg över stenbron
och under några långa sekunder förflyttats tillbaka till nittiotalets början. 
på hornhinnan spelades en ryckig smalfilm upp 
korta osammanhängande sekvenser 
ett virrvarr av 
mopeder och tio-pack marlboro
lappade jeans och stora t-shirtar
gröna insparkade skåp och korridorsväggar med tuvstarr och bauer-troll
brun manchesterfåtölj och michaels jacksons reklamskylt för coca cola 
buss till tanum och tafatt hångel med daniel knopp
min erika och hennes ångestladdade smärtsamma pubertet
klumpar i magen och den fruktansvärda ljuva tonårsförälskelsen
axel johansson och regn som smattrar mot tältduken
helenas permanent och teresas vinröda converse
tåget till stan och rökkupé
bakgårdar och sprit på nappflaska
mina beniga höfter och fredrik hermanssons svettiga hand i min
den första gången och simon and garfunkel på kassettbandspelaren
"there must be fifty ways to leave your lover"
hjärtan som brast och som läkte fort
med hjälp av poesin och musiken

det är ljuvligt att resa.
alltid skönt att komma hem.

och jag minns hur erika och jag
två flickor livrädda för mörkret
brukade följa varann till göransbacken.
den låg på vägen mitt emellan björnbärsst. 1 och björkv. 2.
göransbacken är
i mitt barndomsminne
lång och brant och smal och tätt kantad av björkar och höga granar
nedanför lyste gatulampan
ovanför lyste gatulampan.
vid göransbacken stannade en av oss alltid kvar
vi pratade varann genom promenaden upp- eller nedför
speciellt genom den där fläcken mitt på göransbacken
dit skenet från gatulamporna inte nådde
rösterna blev högre och högre
och tillslut skrek vi hejdå
och sprang åt varsitt håll.
hon längs med den upplysta vägen till nybygget
jag nedför vägen med de vita bären som vi älskade att stampa på så det smattrade
förbi lekparken vid den stora mörka skogen
förbi huset där persiennerna alltid var neddragna och det inte lyste några lampor
och sedan in under hängbjörken och uppför den gröna trappen förbi katternas låda.
en sista skymt bakåt bara och sedan fort in och låsa bakom sig.
in i säkerheten.

det var allt.

mitt absoluta favoritprogram
när jag var liten
gick på nrk 1 tidigt på morgonen
någon gång under helgen.
på farmors gamla rosaröda ryamatta satt jag
alldeles stilla
med gapande mun
medan gamla norska människor
på andra sidan tvskärmen
stillsamt och försiktigt
gymnastiserade med stöd av var sin stol.
´trim for eldre´ sänds inte längre.
det är en svunnen tid.

något annat tar över.

lennart swahn är död
och jag sörjer saknaden av min barndoms tvprogram.

hon hade grävt en grav till en 33 årig häst här om dan
såg storleken på graven framför mig och tänkte först att
fy fan vad jobbigt
först och främst fysiskt
men det är klart att de måste begrava den
trodde bara inte att man begravde hästar sådär
att man fick det hur som helst
de är ju så himla stora

katter däremot är ju små
konrad var 18 år när han dog
mor höll hans tass
la honom på hans hemmaknutna filt 
i en fin helvit kartong
med en röd ros över den svartvita mjuka långa pälsen

far grävde en djup djup grop i vänstra hörnet på trädgården
bakom potatislandet bredvid den plats där vi när vi var små hade den där sandlådan som var ett populärt samlingställe för grannskapets katter och ju fler katter som hittade dit desto mer sällan hittade vi dit med våra hinkar och grävskopor
vartfall grävde han en djup grop där min far
tjälen hade väl knappt släppt 
dropparna forsade ner genom fars gråa kalufs ut över näsan och ner i den kalla blöta jorden
det var ett sånt där iskallt hårt marsregn
ramade in den smärtsamma och starka bilden av min far 
hur han hulkande och högljutt tog sig igenom vart och ett av spadtagen

jag gillade strömavbrotten på vintrarna när jag var liten.
de kunde vara ett par timmar
om man hade tur.
det var enda gången som vi tände de dammiga stearinljusen i den där orangea kökslampan
som pappa när han sköt bak stolen och med händerna i bordsskivan reste sig från bordet alltid lyckades slå huvudet i så det skallrade i de små kopparna av glas.
och det händer fortfarande ganska ofta att en ljuskopp far i bordet efter ett möte med min fars gråvita hjässa.
det hör till på något vis.
att han fumlar lite
och alla vi
vi spottar ur oss de där inkörda ryggmärgskommenterarna åtföljda av suckar och ögon som himlar mot varandra hur fan lyckas du, men pappa, det slår aldrig fel, du är helt otrolig.
och sedan skrattar vi lite förtjust över att vissa saker ändå aldrig förändras.
och ibland på de där familjesammankomsterna runt det där köksbordet så lyckas han missa lampan
och vi hör det i tystnaden.
precis som när strömmen går
och de där ljuden
som man inte tänker på finns i all elektronisk skit runt omkring oss hela dagarna
plötsligt försvinner.
skallrandet i ljuskopparna och rasslandet i den kopparfärgade kedjan hör hemma runt det där köksbordet.
det är nästan så att jag tror att han gör det mest för vår skull.
det skulle inte förvåna mig. han har ett eget sätt min far.
för att vi ska få den där starka känslan av samhörighet som förflyttar oss tillbaka till monopolspelet och de tända ljusen över våra huvuden.
allihop.
alla sex.
hans hus är för tyst nu och jag vet att han saknar sorlet.

på mitt kylskåp sitter en grön post-it-lapp.
den har suttit där helt sedan den 9 februari då hon ringde och vi pratade på som vanligt trots att jag redan när hon sa hej förstod att hon hade något att berätta.
först efter en halvtimmas dividerande om pengarna och jobbet livet och kärleken så blev det tyst en hundradels sekund för länge och hon sa
duu...vet du va?
jag sa jaaa.
jag vet redan sa jag.
jag kände det.
du vill berätta för mig eller hur?
jaa sa hon det vill jag
det är så sa hon.
då hoppade jag högt och började skratta och när jag torkat tårarna så skrev jag lappen och satte upp den.

hon som jag läste godnattsaga för när hon för första gången delade kudde med mig när vi var sex år.
hon som jag rökte cigaretter och tuggummipapper med nere i vaktmästarens trapp när vi gick i 8an.
hon som räddade mig när jag gick i 9an.
hon som jag tankade mopeden och gasade iväg ut på skogsvägarna med.
hon som jag snattade munspray på konsum med.
hon som flirtade med simläraren när vi gick i 7an.
hon som var där första gången.
hon som vet hur mina tårar smakar.
hon som jag en gång förlorade.
hon som jag fann igen.

hon som inte ens visste om hon tycker speciellt mycket om barn.
hon tänker andning.
hon smörjer in magen med olja.
hon längtar efter ett glas vin och en cigarett.
hon läser handböcker om föräldraskap.
hon har köpt en babysitter på tradera
hon vet inte riktigt vad hon ska tycka om att det läcker mjölk ifrån hennes bröst.
hon försöker att inte tänka på att hon om två månader ska föda ut en soffa.
hon tänker att det här har ju kvinnor klarat av i alla tider.

ja hon.
hon har en liten maja i magen.