maja.

pappa har fällt björken
men det visste du kanske?
säger hon under tiden som hon äter sin smörgås.
jag tittar ut genom fönstret
förblir tyst. 
hon tittar på mig och säger
men maria
gråter du?

och jag minns allt.
som i ett stort snurrande collage.
ett virrvarr av känslor, bilder, ljud och dofter.
björklöss som kliar i håret, knastret från den grova stammen när jag sparkar ifrån,
värmen mot mina lår från den runda gröna plastgungan i kvällsolen, 
gustafs lilla kattkropp på de smala grenarna, ljudet av konrad som vässar klorna,
hängmattan gnisslar mellan träden, löven prasslar ovanför mitt huvud,
klätterstegen som skaver längre ner i grenen och myggbitna ben som klättrar.
en indian gömmer sig bland kvistarna, katthår i små fågelbon högt upp,
lilla hannas första steg mellan björken och mig, frökapslarna som blåser helt in i köket,
postrånaren som hängs från den starkaste grenen och någon som blundar och räknar till hundra.
men mest av allt ändå
minns jag knirrandet i björken och pirret i magen
av att snurra ett varv och landa på andra sidan stammen.

nej sa jag.
det var bara ett träd.