maja.

det är kanske speciellt det där
att vara minst av fyra.
att ha tre äldre bröder
och att vara just lillasystern.
min bror henrik fick en liten docka att bära runt på
att mata och vyssja till sömns
och ge ett egetbyggt dockskåp till på hennes fyraårsdag.
att han senare använde sin lillasyster som försökskanin för olika tortyrideér, det är en helt annan historia.
mamma och pappa var mest glada överhuvudtaget att jag kom,
oavsett kiss eller krumelur mellan benen (ja jag kallade det för det när jag var liten)
att hjärtat slog
att armarna var lika långa
och att de kunde räkna helt till tio när de såg de små tårna för första gången.
men sen började pappa oroa sig över att jag var för tyst.
om hon ändå kunde gråta lite,
sa han till mamma,
så att vi vet att hon lever.
men det blev aldrig så.
förmågan att somna lätt och sova gott försvann aldrig till pappas stora frustration.
oron upphörde aldrig.
och när jag säger aldrig så menar jag som i
aldrig.
genom livet har det tett sig olika det där.
från spädbarnsåldern då han sonika höll ansiktet helt in till mig för att kunna höra mina andetag
via gonattkramen och funderingen, som kom nån halvtimme efter jag lagt mig, om jag ville ha lite vatten
till frågan som fortfarande kommer de gånger jag sover över i barndomshemmet.
maria, är du vaken?
och när jag inte svarar för att jag är i insomningsstadiet så kommer följdfrågan.
maria?
maria, sover du?
ja pappa. vad vill du?
jag ville bara kolla om du sov.