maja.

ibland så händer det alldeles för mycket i livet för att man ens skall orka med att berätta.
så är inte fallet.
eller det kanske det är förresten?
jag vet inte.

jag saknar vintern.
jag saknar mina barndoms vintrar.
vinterpromenad, eller snarare svettigt pulsande, i meterhöga snödrivor med erika.
smyga över isen på vettlandsån fastän den nästan var svart.
en far som rev sitt gråa hår av oro.
isborr och pimpelfiske vid färingestugan.
varm choklad och ostsmörgås.
kalla tår i hårt snörda skridskor.
sparkstöttingen ner till sven för att handla. mamma stod på medarna och vi satt där fram.
gustaf och konrads små tassavtryck på stengången.
deras korg med den grönblårutiga fleecefilten på trappen.
grät och hyperventilerade häromdan när jag kom att tänka på konrad som fick epilepsi 19 år gammal och hur vi blev tvungna att avliva honom.
när konrad varit ute på vintern blev det alltid små snöbollar i hans långa päls på bakbenen.
snöänglarna i den första snön och snögrottorna i de plogade vallarna.
burkarna med nivea och ultra som fanns i vänsterlådan under hallspegeln.
pappas orangea(?) gubbkam låg i den högra, sommar som vinter.
vi ungar smordes in med den vita cremen i ansiktet så fort vi skulle ut i den kalla vintern
ja.
för det var kallt då. inte lite halvrått och nollgradigt.
utan så kallt som 20 minus någonsin kan bli i fuktig havsluft.
hårtestar som fastnade obehagligt i den feta cremen.
de där vintrarna saknar jag.
seuppibackenannarsfårduhålinacken 
och kälkarna stod på nerför göransbacken helt upp på edit och görans trapp. 
plogbilens blinkande ljus utanför fönstret.

jag är inte redo för våren.
jag vill ha vinter först.
sedan vår.
sedan sommar.
inte vår hela tiden. eller bara höst.
gud hjälpe oss om det blir höst hela tiden.

gud hjälpe oss om permafrosten börjar tina.
en ko fiser ut otroliga mängder metangas varje dag.
tydligen lägger fåren också en och annan temperaturhöjande fis per dag.

dags att få kossor och får runt om i världen att ta sitt ansvar för den globala uppvärmningen.