maja.

två timmar tog det för mig att placera ut barnen på sina nya platser igår.
vilka som jobbar bra ihop. vilka som ska var lååångt ifrån varann. vem som måste sitta nära mig.
vem som behöver övervaka klassen och sitta längst bak.
vilka som inte ens klarar av att se på varann utan att slå till varann.
tro mig. det tar tid.

det började redan kl 820 imorse.
han började stortjuta så fort han kom innanför dörren.
stora tårar som rullade ner för hans runda kinder.
han satte sig under bordet.
skrek.
de andra flyttade runt sina skrivbordsunderlägg till sina nya platser.
han skrek och grät.
de andra var nöjda.
kul med nya platser.
han satt även på bordet och skrek.
jag vill inte.
den här är min.
jag vill ha den här.

lektionen fortsatte. som vanligt är väl synd att säga.
men den fortsatte.
snyftningar inemellanåt. arga ögon.
ett tag kröp han bara runt på golvet och grät.
ålade sig fram runt bänkarna.
drog sig fram med händerna.
grät.
jag vill inte.

detta fortsatte precis hela dagen.
han låg och höll krampaktigt i bord- och stolsben.
vid ett tillfälle när det var omöjligt att fortsätta lektionen så fick jag bända loss hans händer från bordsbenet och praktiskt taget bära ut honom ur klassrummet. 

skolan slutar kl 13.30. 
mamman kom.
det tog henne en halvtimme att få honom att komma fram från där han satt under bordet.
det gick inte att prata fram honom. han låg ner och höll hårt.
bordet följde med en lång bit när hon försökte få honom ut ur klassrummet.
med fingrarna klamrade runt bordsbenet. tårarna rullande. hulkande och hyperventilerande.
det här är min.
jag sitter här.

nu kan man kanske tycka att han väl kan få sitta kvar på sin plats.
som han fått gjort de senaste 10 platsbytena.
vad skadar väl ett byte till.
ja kanske ingenting.
om 20 år kanske han åker buss till jobbet och måste sitta på samma plats varje dag.
det kan han ju få göra.

tror nog att det går bra imorrn kanske.
eller på fredag.
och sen är det ju helg.